Våra bröder Råttorna

Sidan här handlar bara om att med rätt, artsanpassad kost blir man inte sjuk.

Utdrag av Victor Heisers bok:
”Var och en sin egen doktor” Bonniers förlag 1940.

Indien bestod ett högst mystisk förhållande. Sikherna och Patanerna i norr växte till den förbluffande manshöjden av fulla sex fot, men allt eftersom man kom söderut minskades gradvis kroppsstorleken hos de olika raserna tills man kom till Madras där invånarna var småväxta och förkrympte. 

Mjölk, var dag i form av sur ostmassa, små mängder köttföda, rikligt med bladbärande vegetabilier och osyrat, osiktat vetebröd med smör bildade en kost som var praktisk taget idealisk. Det var vad Sikherna och Patanerna brukade äta. 

Ris, rödpeppar, tamarindfrukt, torkat fisk och risvatten var påtagligen inte så befrämjande för växten. Detta var kosten i Madras. Orsak och verkan låg klar, men för en vetenskapsman räcker det inte med bara logik. Den sammanbindande länken fattades. 

Längs väggarna i doktor McCarrisons laboratorium såg jag många burar med vita råttor. Barn, barnbarn och barnbarnsbarn till ett och samma ursprungspar. Alltifrån späd ålder hade de pipande kräken fått leva i säkert skydd för kringvirrande mikrober och fått en fin skötsel. Dock. Varje burs invånare skilde sig från sina grannar.

I en såg jag klarögt rödögda råttor uppfödda på Sikherna och Patanernas kost med vänlig uppsyn knapra i sig maten. Deras pälsar var jämna och blanka. De var hövlig inställda till människor och tycktes benägna för ett närmande. Men i var och en av de följande burarna blev råttorna gradvis mindre, och de på madras-diet var minst av alla. 

Den förvånande olikheten mellan de efterkommande till laboratoriets Adamer och Evor var resultatet av ett försök att lösa gåtan. Det tycks nästan otroligt, att dessa råttor, långa, korta, tjocka, magra, så fogliga, så rastlösa, så tveksamma, verkligen kunde härstamma från samma förfäder.

I tanka att alla var fridsamma gick jag rakt fram till nästa bur.  ”Pfft! Pfft! Pfft!” hälsades jag med ett ilsket utfall mot gallret. Det var en råtta med sträv päls och hotfullt borstiga morrhår. Liten och kavat var den beredd att slåss för vad som helst.

Alltifrån avvänjningen hade den blivit uppfödd vitt bröd och margarin, konserverat kött, konserverad marmelad, kokt potatis, kokt kål, grönsaker kokt med bikarbonat, kokt te med socker – den engelske arbetarens dagliga kost. Det var tydligt att den och dess kamrater hade en äkta brittisk sinnelag och aldrig i livet ville underkasta sig.  

I drygt 2 år inträffade bland de råttor som uppföddes på idealkost inga dödsfall av naturliga orsaker bland vuxna och ingen barndödlighet. Honorna födde upp hela flocken utan undantag. Födan bestod i osiktat vetemjöl, osyrat bröd med lite färsk smör, späda bengaliska ärtor, färska råa morötter, kål efter behag, okokt oskummad mjölk, en liten portion rått kött med ben en gång i veckan, och rikligt med vatten till dryck och tvättning. 

Vid slutet av denna period blev 1189 av dessa råttor i åldern från nyfödda till två år, vilket motsvarar 40-50 års ålder hos människan, avlivade och obducerade. Den enda sjukdom som observerades var någon enstaka levercysta, som innehöll larver av binnikemask, som djuren fått i sig genom att gnaga på halmunderlaget. 

En annan försöksgrupp levde under samma skrupulöst renliga förhållande. Endast genom födan skilde de sig från de andra djuren. De fick samma kost som i de samhällsklasser av Indiens befolkning där sjukdomar ofta förekom och undermålig kroppsstorlek vanlig.  

Av dessa på olämplig kost uppfödda råttor undersöktes 2243 efter döden, varvid konstaterades magsjukdomar, tarmsjukdomar, njur- och blåslidande, lungsjukdomar och nervsjukdomar, svullna körtlar, infekterade tonsiller, dåliga tänder, ledgångsreumatism, lunginflammation lungsäcksinflammation, äggvita, tuberkulos, mag- och tarmsår, förstorade körtlar, blås- och njursten, öroninflammation, sår på hornhinnan, ögoninflammation, hudsjukdomar och håravfall, samt olika slag av anemi. 

Kort sagt, råttorna hade samma sjukdomar som dem man ser i läkarnas väntrum. McCarrison fortsatta sina experiment. Han gav friska råttor samma kost som folket i Madras levde på och snabbt fick 50 % sten. Alldeles som ifråga om mag- och tarmsåren i södra Indien, var sjukdomens proportioner hos råttor och människor desamma. Men en grupp råttor som fick samma kost plus 20 g. mjölk om dagen fick inga stenar alls. 

Samma resultat skulle man troligen kunna uppnå hos befolkningen i Madras och miljoner människor skulle bli friskare om de bara kunde få dricka en halv liter mjölk om dagen.

Victor Heisers böcker i svensk översättning: Var och én sin egen doktor, och En amerikansk läkares Odyssé, finns oftast att hitta på Bokborsen.se

 

UPP